Hurusom Myran kom till byn

Förr tala int na om sport. Ti tala om ti ”spring åkapp, lyft åkapp å – ita åkapp”. Istället för ”brottning” bruka de kastis å stuuvis istället för ”viktlyftning” bruka de lyft kärrhjuula istället för ” 100 meters löpning bruka de spring 100 meter famn. Na klockå elder ”tidtagarur” ha de ju int, men te klara så bra anta. Si, te räkna pulsslaga! Smädes-Matt lärt spring gälnindjis hårt. På ein djäsbo sprang an 100 famn ( 178 m 14 cm enligt Nordisk Familjebok) på 22½ pulsslag. Om gubbä, så räkna, haa ”normal puls” – hä vill säij, ätt he var hårt. Å tar ni i betraktand, ätt Matt ha vammalsböxona å bälte mä stjida, knivä, passarä, å timmbermanspennå i å kanstje ½ kapp päärona å i kilå färskströmdji i maga, så kan ni säj, ätt Matt ”tangera världsrekord” jyså ä pa sta i Idrottsbladä.

Nedervetilbon har alltid idrottat. Organiserade former fick idrottandet först i slutet av förra seklet när ungdomsföreningen den 27 mars 1897 anordnade en skidtävling i föreningens regi. År 1902 grundades en speciell sektion inom ungdomsföreningen som skulle, förutom skidsporten, även ta hand om gymnastik och sommaridrott. Bröllopen fick utgöra forumet för sommarens tävlingstillfällen och vanligt var att nästan hela dagen ägnades åt idrott.

År 1910 beslöt man att bilda en sportklubb med egen styrelse, dock underlydande moderföreningen. Klubben lät snart höra talas om sig i större sammanhang. Anders Brännkärrs namn figurerade ofta som vinnare i resultatlistorna, inte endast i Finland utan också i Sverige och Norge. Två gånger blev han tredje i Holmenkollenspelen, en bragd som väckte ett enormt intresse för skidsporten på hemorten.

IK Myran grundades vårvintern 1921 och första ordförande blev Elis Nygren. Första uppgiften för föreningen var att åstadkomma en sportplan. Den var liten men fyllde ett behov. Senare byggdes en hoppbacke som flitigt användes.